Nu var det ett bra tag sedan jag skrev sist, det var i mitten av augusti och vi var då i Sverige på semester. Vi hade en bra tid där, det var väldigt roligt och bra speciellt för Noah att få umgås med släkten och njuta av sommarn i Sverige. (Kan inte fatta att tiden går så fort och att många av er redan fått uppleva snö nu.) 7nde september var vi så tillbaka i Etiopien igen och de första veckorna tillbringade vi hos Fanuels familj i Addis Abeba medans vi gjorde en ordentlig service och fixade en del grejer på bilen.
Efter ett långt uppehåll var det faktiskt
väldigt skönt att komma hem hit till Jinka och vardagen igen. Vi hoppades vi
att det mesta av regnperioden skulle vara över när vi kom tillbaka hit men det
här året har inte vädret varit som det brukar, ända tills förra veckan regnade det
nästan varje dag, många floder har varit översvämmade och många av vägarna
svåra att ta sig fram på p.g.a. leran. Förra veckan fick jag parkera bilen och
vada över floden i Maki för att ta mej till gruppen där. Fast jag hade stöd av
en van Mursikille höll jag på att drutta omkull ett par gånger i den djupa
starka strömmen. Nu verkar det dock ha vänt och torrare, varmare tider är på
väg.
Vi hade ju funderat ett bra tag på att Noah
skulle börja någon förskola här och det har han kommit igång med nu. Jag var
med honom på 3 olika ställen innan vi hittade ett ställe som vi var någorlunda
nöjda med, där han slapp sitta stilla på en matta i 3 timmar (som på det första
stället) och där det var lite mindre barn än 50 i klassrummet och 500 på
skolgården (som på det andra stället). Nu spenderar han några timmar varje
förmiddag på Hiwot Brehans (pingstförsamlingens) förskola. Där är det ca 25
barn uppdelat på tre klasser och även om undervisningen kanske inte är den mest
pedagogiska och gungorna och rutchkanan ser rent livsfarliga ut så finns det
iallafall en lärare som Noah blivit mycket förtjust i (och som jag litar på) och
han verkar må bra av att få lite mer rutiner i vardagen.
I
väntan på båten som tar oss över Omofloden till Kangaten
När det gäller arbetet så har den sista
månaden inneburit mycket förberedelser för det nya läsåret och jobb med att
komma igång med våra nya grupper. Hittils har vi kommit igång med 6 grupper, 3
av dem ligger söderut, en av dem är i samhället Kangaten bland Nyangatum folket
som ligger vid Omofloden 4 ½ timmes bilresa härifrån, de två andra är Dimeka
och Alduba där vi når Hamer och Benna folken och i dem undervisar vi på väg ner
till Kangaten. De andra är Maki 6 mil västerut bland Mursifolket och Senegal
och Gazer bland Arifolken här i närheten av Jinka. I alla dessa har vi fått
väldigt possitiv respons. De största grupperna har vi i Senegal och Kangaten
där kyrkorna var fullpackade, ca 200 personer per ställe. Hungriga efter Guds
ord samlas de på torsdag respektive fredag förmiddag för att lära sig
berättelserna. Vi har nu kommit till berättelserna 3-4 om syndafallet. Förrutom
dessa försöker vi även få igång ett par grupper här i Jinka, bl.a planerar vi
att undervisa i fängelset här, jag för kvinnorna och Fanuel för männen, vilket
känns jättespännande och utmanande.
Gruppen i Senegal
Gruppen
i Kangaten
Under våren sökte vi efter en medarbetare som
kan följa med oss runt i området och hjälpa oss och i början av sommaren
bestämde vi oss för Samuel, en kille som jobbat som pastor i en av de kyrkorna
vi undervisade i i våras och som gått igenom hela undervisningen själv. Han är
en fantastiskt possitiv och härlig kille som har jobbat bland många av dessa
folkgrupper tidigare och vi upplever att han verkligen tagit till sig vår
vision och sättet att arbeta så vi tror att han kommer att bli till väldig
välsignelse för oss och arbetet.
För några veckor sedan fick jag förmånen att
följa med ett gäng svenska ungdomspastorer ut till en by här i området till
Erborefolket. Vi spenderade ett par dagar där tillsammans, sov i tält och
delade evangeliet med byinvånarna där. Det var fantastiskt roligt att möta alla
dessa från Sverige och jag fick tillfället att dela med dem mycket av mina
erfarenheter, om storytelling o.s.v. och inspirera för mission. Jag tror de
blev mycket berörda av hur folken lever här, deras stora behov av frihet och
frälsning och jag hoppas att deras upplevelser får leda till att även fler i
Sverige får bli inspirerade att göra något för mission.
